Prästkragar.
Det är så vackert när två människor finner varandra i den här krångliga världen, full av rostiga spikar och snåriga trottoarer. Värmen sprider ut sig likt en varm våg när de kommer gåendes med händerna sammanslingrande, helt omedvetna om den gråmulna kåpa över oss som ibland verkar så påtaglig.
De är invigda i en värld jag inte har tillträde till, men jag kan inte förmå mig att bli avundsjuk. Jag kan inte missgynna dem den där känslan. Lyckan av att ha någon att längta efter, någon som kan ligga och bara titta på en timmar efter att man somnat. Lyckan att kunna sitta på café utan att kunna ta ögonen ifrån varandra medan kaffet kallnar.
Det är först när jag vänt bort blicken, när vågen har ebbat ut som det gör lite ont i bröstet på mig.
Och så tänker jag på dig och hur nära jag faktiskt var den där vidunderliga kärleken.
Foto: Kristin Olofsson
