"Jag hoppas att den här båten sjunker"
Jag har precis tvingat ut stackars Marion i regnovädret med förklaringen att jag måste sova. Istället sitter jag här, men jag kan i alla fall försvara mig med att det snurrar för många tankar i huvudet för att kunna komma till ro. Dessutom känner jag mig som en kärlekskrank tonåring utan att riktigt veta varför...
Gårdagskvällen utvecklades på ett högst intressant vis men det som hände mellan mina fyra väggar stannar där. Anledningen till dagens censurering är att jag har blivit hotad med stryk och jag har en känsla av att Anni kan slå ganska hårt när hon vill.
Nu är det i alla fall äntligen över, mina nio dagar fyllda av monotont kassaarbete och muttrande människor. Jag har fått en inblick i en värld av tissel och intriger jag aldrig tidigare haft en aning om existerade utanför området i desperate housewives. Det har varit en spännande upplevelse, om än något utmattande och nu längtar jag nästan lite efter att telefonen ska ringa imorgon bitti med uppgifter inför ett nytt uppdrag på en skola någonstans i Stockholm.
Jag vill faktiskt gräva ner mig i något som är på riktigt. Förtränga minnesbilderna av ändlösa diskussioner om vem som plockat russinen ur kakan. Ladda upp inför nästa helg, då cirkusen sätter igång igen. Sen kan man kanske ifrågasätta om basketbollar på näsan och slag i magen kan kallas för ett givande yrke men det är en situation jag får lirka mig igenom för att få kontroll. En utmaning värd att tacka ja till. För att inte tala om belöningen, en klass som stillat sig och faktiskt lyssnar, värd sin vikt i guld.
Nu ska jag gå och behandla min hals med honungsvatten, den värker på ett olycksbådande sätt. Ni nattugglor får ha en trevlig kväll.
