Som jag längtar efter dig.
Ville bara säga det, så att du vet pappa.
Idag har jag grubblat mycket över varför vissa personer hänger med en långt efter sista gången man såg dem i ögonen. Hur kommer det sig egentligen att en del liksom fastnar i en? Hur kan det räcka med ett ögonkast eller ett par meningar för att de ska fästas upp i minnesbanken, utan någon som helst anledning egentligen?
Jag har ett par själar i huvudet som nog aldrig kommer att lämna mig helt. Visst har jag släppt taget om dem men de vandrar så att säga runt bland mina tankar en del. Det är som att bilderna av dem sitter upphängda på en anslagstavla, något halvblekta och lite trasiga. Men sitter där gör de, som ett bevis på att jag andas idag.
Det är ju en trygghet att jag minns dem, alla de där människorna som berört mig på olika sätt. Trots att det kan vara så sanslöst obehagligt och smärtsamt att tvingas komma ihåg några av dem. De där som trampat hårdast och format mig med pekpinnar utan att förstå.
Fast någonstans tror jag faktiskt att det är som han säger i Little miss Sunshine. - The years of joy was a total waste, I didn't learn a thing. The years of missery on the other hand shaped everything I am today. Eller, jag tror i alla fall att han sa något I den stilen.
Nu kan jag kan inte låta bli att undra om det finns någon därute som tänker på mig ibland. Någon som är oförmögen att ta ner mitt gulnande foto från sin anslagstavla...
