Ibland undrar jag

Jag börjar fundera om det är så att jag hamnat på vikariernas svarta lista för telefonen ger inte ifrån sig ett enda ljud idag heller. Det får helt enkelt bära av till biblioteket istället, jag behöver dels kopiera upp lite papper och dels få tappa bort mig bland hyllorna proppfulla med skönlitteratur. Dessutom så håller det mig fri utifall att de ringer.

Det är hemskt att vara springvikarie, speciellt för någon vars paniktröskel ligger i markhöjd. Jag måste klara ut det här livet på något sätt, det finns inget annat alternativ. Jag förstår inte hur alla människor har tid och utrymme för att vara unga och dumma. Vad innebär det ens egentligen? Att man sabbar sitt liv och lär sig av konsekvenserna? Är det bra att bli skuldsatt vid tjugo års ålder för att kunna hantera pengar? Måste man marinera sig själv i alkohol för att förstå vad det innebär att vara nykter?

Visst har jag haft mina svackor som när jag vaknade i en snöhög på nyårsafton eller episoden med en solstol i Italien. För att inte nämna den gången jag slog min chef, men ung och dum vet jag inte om jag varit. Jag har för mycket koll på läget. Vet instinktivt vilka stenar man kan hoppa på och vilka som sitter löst.

Men man kan faktiskt inte vara mer än vad man är och inte heller göra bättre än vad man kan..

Vi hörs!