- Hejdå.
Nu gör det sådär olidligt ont igen. Alla års sorg, längtan och otaliga separationer samlade i ett enda ögonblick. Dörren stängs, tåget sätts i rörelse, planet rullar ut på startbanan, bilen lämnar gatans trygghet och där är den, känslan av att jag drar mitt sista andetag, av att det är sista gången jag kommer se honom.
Jag vill skrika, springa efter och klösa sönder muren som sluts runt mig men som alltid står jag kvar och vaggar sakta den rädda flickan till ro. Talar försiktigt och mjukt om det hon redan vet. Det är så här det är, värken kommer avta och det är försent. Det har alltid varit försent.
Det kommer gå ett par dagar innan jag kommer in i dagsrytmen igen. Ett par dagar innan de blödande såren lappat ihop sig själva och det vaga minnet av tryggheten jag kände en stund suddats ut igen.
Det kommer inte spela någon roll om jag är tjugotvå eller femtiosju, den här livssorgen kommer alltid finnas på mig, likt ett bränmärke eller en solblekt tatuering. Min stulna barndom, min livshistoria.
Imorgon ska jag sätta på mig rustningen igen men inte ikväll. Ikväll kommer kudden vara fuktig.
