Ibland undrar jag

Jag har grubblat över det här med skönhet igen, det var ett ämne som smög sig fram mellan drinkar och magkramper igår. Jag kom fram till att jag bara blir irriterad och obekväm när någon säger att jag är vacker, vilket i sig är sinnessjukt, men inte alls konstigt med tanke på hur mycket jag har kämpat med mig själv under årens gång.

Thomas brukar säga att jag är värdelös på att ta komplimanger och det ligger nog något i det. Är det kanske ett svenskt fenomen? Kan det vara så illa att vi har glömt bort hur man tar komplimanger för att vi är så dåliga på att ge dem? Vi är så inpregnerade med åsikter om att inte sticka ut, så att vi blir arga när någon försöker putta ut oss ur ledet med en fin kommentar. Nu spekulerar jag hejvilt men erkänn att det inte låter helt luddigt.

Jag förstår faktiskt inte vad skönhet är, om jag får säga något i mitt försvar. Det är nog den andra anledningen till att jag vrider på munnen när någon försöker säga något snällt. Jag vet vad jag tycker är vackert, Audrey Tautou, tusenskönor, Pride & Prejudice och regnbågar till exempel. Och så han förstås, han är vacker. Sådär vacker så att det gör lite ont i mig varje gång jag ser honom komma gåendes.

Men det är aldrig honom jag finner mig själv i armarna på. För någonstans har jag ett avtal med mig själv. Det som är vackert ska man titta på, inte röra.