Vacker som en saga.
Vad är egentligen en saga utan den där trevande kyssen med sprakande fyverkerier och orkestrar i bakgrunden? Vad är egentligen en berättelse utan magin som får oss att dra efter andan och förlåta alla fel och misstag, för de fick ju faktiskt varandra i slutändan och det är det enda som räknas. Eller är det verkligen så?
I Disneys filmvärld finns bara rätt och fel, där har man suddat ut alla gråzoner. I sagorna de baseras på berättas en annan historia och om man dessutom tillåter sig själv att titta mellan raderna hittar man snart budskap och vinklingar som nötts bort och förenklats under tidens gång.
Ibland blir jag irriterad på Walt. Förtjänar inte styvsystrarna eller den elaka häxan också lite fascination och lycka när det kommer till kritan? Vad skulle hända om askungens sko på något mirakulöst vis passar på Gabriellas eller Petronellas klumpiga och något underskattade fötter? För verkligheten är inte svartvit.
Jag har alltid anmält mig som frivillig birollsinnehavare i alla andras saga, och trivts med det. Satt vänskapen före alla prinsar i världen. Till viss del på grund av rädsla och självömkan. Syns jag inte så finns jag inte och då kan ingen skada mig. Syns jag inte så finns jag inte, alltså måste jag vara ful, tråkig... och trygg.
Bingo!
