Ibland undrar jag

Inte tog det slut där heller. Nu har jag kastat bort en timme av mitt liv genom att titta igenom bidragen till melodifestivalen. Inte ens Sarah Dawn Finer höll måttet. Hon är en av Sveriges bästa soulsångerskor och vad ger man henne? En halvtaskig ballad i fyrtakt. Märkte ni föresten att de två första låtarna var suspekt lika Eye of the tiger?

Idag var jag med om något halvt obehagligt. Jag har en tendens att gå runt med min ipod på höften och sjunga när jag gör allt från att städa till laga mat. Det är ett bra sätt att tänja på registret och lyfta tillvaron på samma gång. Dessutom så känner jag mig mindre ensam med Billie Holiday i öronen.

Idag då, när jag stod fumlandes med nycklar och matkasse utanför ytterdörren knackade någon mig på axeln. Chockad och något vettskrämd snurrade jag runt och fann mig tittandes på min granne. - hej, sa hon glatt. Jag ville bara säga att du sjunger jättefint. Jag och min pojkvän brukar sitta och lyssna på dig ibland.

Vad svarar man på det? "Förlåt, jag visste inte att väggarna var så tunna" "Jo jag bedriver ju en egen jukebox service"?

Jag sa tack och log nog lite lite osäkert för hon såg plötsligt lite fundersam ut och vände om. Det var inte meningen att verka otrevlig men jisses, "vi brukar sitta och lyssna på dig ibland"?

Mental anteckning. Vid potentiell hemdragning av ragg, kom ihåg att spika upp ett skynke på väggen först.

Jag borde inte äga några tekniska prylar överhuvudtaget. Milt uttryckt så kan man säga att jag sliter dem med hälsa. Gud förbjude att jag blir kär i ett teknikfreak. Han skulle göra slut med mig efter en vecka. I och för sig känns det rätt osannolikt att jag skulle kära ner mig i en kille vars definition av perfektion är ett specialdesignat modem. Fast man ska aldrig säga aldrig.

Nu har jag lyckats sabba mitt andra par hörlurar till datorn på ett halvår. Eller rättare sagt så har jag slitit av en ledning inuti "tråden" så att det bara låter i ena snäckan. Onödig information men inte mindre irriterande för det. Jag förstår inte hur jag lyckas. Min dator har börjat låta lite oroväckande också, skräcken kryper längs ryggraden. Inte den också...

Imorgon börjar mitt tiodagarspass på mässan. Mitt mantra går därför i "Det är pengar och vi behöver pengar". Usch.. det där vi lät mer creapy än vad det var tänkt. Ni får titta genom fingrarna. Men jag måste hålla ut, speciellt om killen på P jobbar. Den killen vet inte hur man håller händerna i styr.

Tjingeling!

Är det omoraliskt att ta på sig ett vikariat på sex månader och sedan sluta efter fem?

Jag tycker det men jag vill verkligen ha jobbet så nu sitter jag här och kliar mig i håret utan att veta varken in eller ut. Att intervjun gick så bra som den gick hade jag aldrig kunnat föreställa mig, jag kan ju inte ett jota om pedagogik egentligen.

Igår hände något magiskt, jag lyckades installera spotify alldeles själv, extremt enkelt när det kom till kritan men det hela verkade väldigt skumt. Det är en trevlig musiksida förutom att man nästan trillar av stolen efter var sjunde låt när det kommer ett "kommersiellt meddelande". Helt oväntat börjar en förförisk röst tala om att jag bara måste köpa en rakhyvel med fyra blad istället för tre.

Reklam börjar kännas som ett väldigt urvattnat koncept. Jag kommer inte att vilja köpa ett sorts toapapper mer för att de visar en lammunge med tindrar med ögon på tv. Vad har lamm med toapapper att göra föresten? Visst för att de är vita men det känns så... långsökt.

Nu kommer snart Sanna och Josse att trilla in så jag borde börja runda av. Hoppas att din Onsdag har varit lika bra som min.

I brist på samtal från jobbet fick jag panik idag och gav mig ut på långvandring. Jag har en smärtgräns på tre dagar, får jag inte jobba den fjärde gäller det att avreagera sig snabbt innan verkligheten blir för påtaglig.

Jag kommer jobba ihjäl mig när jag blir vuxen, men det är bekvämt att begrava sig i arbete. Om jag har ett uppdrag att utföra får livet ett syfte och då blir det lättare att andas. And yes, jag vet att det låter som en något mentalt instabil livssyn men den är den enda jag har för tillfället. Den får snällt hänga med tills jag hittar något bättre att hänga upp tillvaron på.

Promenaden hjälpte i alla fall och mitt i den skånska bokskogen på Djurgården ringde min chef och bad mig komma på intervju om ett långtidsvikariat imorgon. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, den som lever får se helt enkelt.

För att byta samtalsämne så kan jag meddela att jag ska på middag hos min dagiskompis ikväll. Det heter väl förskolekompis egentligen men jag har inte hunnit gå in det ordet ännu så ni får hålla till godo med dagis. Det är intressant att man kan vara ifrån varandra i fem år utan så mycket som ett ord utväxlat och sen träffas igen och inse att ingenting har förändrats.

Det känns som att det var igår vi tävlade om att gunga högst i stadsparken, eller när vi jagade killarna vilket antingen slutade upp med en blöt puss eller några hårtussar i handen. Vi hittade på en hel del hyss också. Det värsta var nog när vi klippte av håret på varandra med en kökssax. Mammas chockade ansikte när hon kom in i rummet kommer jag att bära med mig för resten av livet.
 
Nu ska jag sluta snacka en massa skit och gå och göra lite te istället. Glad Fettisdag, eller vad man nu säger.

Igår, på väg hem genom natten såg jag någonting mellan de fallande snöflingorna som skar in i hjärtat på mig. Två små tjejer, inte äldre än tretton, satt huttrandes ihopkrupna i en port med en vodkaflaska mellan sig. Jag ville så gärna gå fram, svepa en varm filt om dem och fråga om de inte kunde vänta med att bli vuxna ett par år till.

De såg så små med sina översminkade ansikten och jag kom att tänka på min lillasyster. Kommer hon också att valsa runt i en för kort kjol och supa sig redlös om några år? Vad är det jag egentligen signalerar när jag går ut på krogen? Fast Kluckens bild av att gå ut är, tack och lov, fortfarande att man äter godis och dansar till schlagerhits, jag har hållit min mun stängd.

Tanken på att hon redan står framför spegeln och granskar sin kropp vid tio års ålder får mig att må illa, men det är ju vad samhället talar om för henne att hon ska göra så hur ska hon kunna veta bättre? Jag ståd ju också där, framför spegeln alltså, med kritiska ögon i så många år.

Det är lite lustigt, men jag vet verkligen inte hur jag ser ut längre. Visst känner jag till varenda liten detalj men kan inte se på mig själv ur ett helhetsperspektiv. Jag kan inte avgöra om jag är vacker eller inte, om jag är tjock eller smal, det har på något vis tappat betydelse. Vad spelar det för roll egentligen när man tänker efter? Det finns så mycket roligare saker att fokusera på.

Men hur ska jag kunna få henne att förstå det?

När jag satt och åt lunch med Marion idag fick jag äntligen, efter ett och ett halvt års oförmåga att känna någonting, en rusning av fjärilar genom kroppen.

Jag tittade förstrött ut genom fönstret och fastnade med blicken i ett par vackra ögon, istället för att rycka på axlarna som jag gjort tidigare började det susa i öronen och bubbla i hela kroppen innan jag hann blinka. Övermannad av reaktionen fick jag diskret nypa jag mig själv i armen under bordet för att inte övervinnas av längtan att springa ut och tacka honom. Tacka honom för att han väckt mig ur den urtrista dvala jag levt i så länge.

Aldrig mera p-piller. Visst hjälper de men priset jag betalar är för högt. Jag har inte visat intresse för en kille på så länge att min egen mor försiktigt tog mig i armen för ett par veckor sedan och frågade om det möjligtvis var så att jag var på väg ut ur garderoben. Det var först och främst av den anledningen jag slutade. Jag var helt enkelt tvungen på att få svar på om min avsaknad av intresse för killar berodde på det.

Ladies and gentleman, jag är inte lesbisk. Det är absolut inget jag hurrar över men det känns skönt att veta vem jag är. Gudarna vet att jag ibland önskat att jag vore lagd åt det andra hållet eftersom att killar verkligen kan vara ett mysterium men nu är det som det är och då får jag helt enkelt försöka reda ut dem.

Jag önskar att någon hade talat om för mig att man att det finns fler biverkningar med p-piller än huvudvärk, viktuppgång och blodproppar. Om någon ens hade andats om att man blir immun mot mäns attraktionskraft så hade jag krävt starkare smärtstillande istället. Jag behöver inte spä på mina svårigheter för män, snarare trycka ner det i jorden. Om man kan köra bil, bära möbler och inte är rädd för spindlar finns det inget kvar när attraktionskraften försvinner.

Hur kan det vara så att forskarvärlden inte har kommit upp med mer än p-piller som hjälp mot menssmärtor? Vi lever på 2000talet för i helvete. Att gynekologen vågade yttra "det går över när du får barn" är faktiskt inte bara löjligt utan även pinsamt. Visst för att det är så men tänk om jag inte skulle vilja ha barn, innebär det då att jag antingen ska behöva bli personlighetsförändrad eller svimma en gång i månaden tills jag fyller femtio av smärta? Har vi inte kommit längre än så?

Ibland förstår jag faktiskt vad feministerna menar. Mycket de säger är underligt men att vi inte har kunnat lösa ett problem som funnits med sedan tidernas begynnelse är ju helt sjukt. Vi kan ju transplantera hjärtan, men vi har inget effektivt medel mot mensvärk. Är det bara jag som tycker att det är komiskt?

Det här med osexiga underställ och fodrade vantar har blivit en del i min varadag och jag måste erkänna att jag trivs rätt bra med det. Fast jag tror att de får stanna hemma på lördagkväll. Marions titel är partyfotograf så lite respekt får man ju visa, men jag vet att jag kommer frysa ihjäl på Konstig Klubb. Stora, kalla fabrikslokaler... burr..

Jag känner mig inte helt klar i huvudet så ni får ursäkta nyhetstorkan. Vi får höras en annan dag helt enkelt!

Jag satt och bläddrade igenom min almanacka i brist på annat att göra under förmiddagsrasten idag och stannade upp vid den elfte januari. "Flyttar in" stod det skrivet i blyerts. Det tycker jag speglar den obligatoriska "Hjälp jag är med lägenhet" ångesten ganska bra. Det var inga rosor eller färgglada ballonger när jag flyttade in, nej du, så fort sista möbeln kånkats in och dörren gått igen bakom familjen började tårarna rulla. Och sen höll det på så i några dagar.

Likt en bedragen och nyskild kvinna begravde jag mig i arbete för att slippa tänka på hur overkligt det kändes att kliva in i en lägenhet där man varken blev välkomnad hem eller väcktes av att en liten varm filur kröp ner i ens säng var eviga lördagsmorgon. Sedan kom funderingarna på att "göra abort". Kanske var det här en dum idé när allt kom omkring och jag var nog inte redo för det här stora steget. Men de idéerna slogs snabbt i spillror då min mamma redan hyrt ut mitt gamla rum.

Så jag tvingade mig in i de nya rutinerna, betalade min hyra och lärde mig att städa badrummet. Det var jobbigt till en början men nu känns det lika naturigt att skrubba kakelplattorna som att andas. Och ofta kommer jag på mig själv med att sitta i vid mitt köksfönster och tänka att jag inte kunde ha det bättre.

Jag äter en försenad alla hjärtansdags pralin och stryker ömt fingrarna över dörrkarmen in till stora rummet. Jag är så glad att vi fick varandra!

För alla som inte redan vet det så är det min namnsdag idag. Jag önskar att jag vore lite mer uppåt men det här vikarieköret tär verkligen på en. Visst är det kul och lärorikt men jisses vad ont i huvudet man får. Mitt största problem i dagsläget är velandet om hur mycket jag vågar ta i. Det är ju klart att jag skulle kunna visa mig skräckinjagande hård inför bråkstakarna men det känns så jävla onödigt.

Jag beundrar alla ordinarie lärare och försöker komma ihåg hur de gjorde för att få respekten att ligga som en tjock dimma i rummet. Jag skulle inte kalla mig för en dålig vikarie men jag kan inte fatta hur jag kan känna mig så oerfaren. Jag som har haft ungar springandes kring benen i hela mitt liv. Jag kommer väl att lära mig sinom tid men just nu ser det mörkt ut.

Det kan också bero på att jag vände ut och in på mig själv igår. Jag funderar över om det är så att jag är allergisk mot alkohol och därför tycker min vän tycker att jag borde gå till läkaren och försäkra mig om att det inte beror på det, för huj vad gräsligt om det skulle vara så.

Man undrar ju lite över vad det är som för krig som pågår i där inne, allt jag vet är att det är ett hänsynslöst sådant. Det enda bra med gårdagen var att jag slapp åka till Djursholm och att det blev et naturligt avslut på mitt hormonella piller beroende. Ciao

Jag drack alkohol igår och magkatarren är inte långt borta. När jag vaknade halv åtta imorse undrade jag om gårdagen varit ett för tidigt aprilskämt, eller kanske en dröm orsakad av ett missöde. Jag har nämligen posat i neonljus på en ravefest i Djursholm. Jag har serverat vin till Sveriges törstiga musikelit och stulit, inte bara en flaska, utan två. Jag har fått en öl-kupong och glidit före kön. Sett kärleken och desperationen flöda på ace.

Dessutom har jag slutat, på riktigt. Anledningen är att jag måste få svar på en fråga som jagat mig alldeles för länge. För hur ska jag kunna veta vem jag är när jag inte längre har en aning om var jag står? För det andra så har jag förändrats.  Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är annorlunda, jag bara vet att jag inte är den jag en gång var.

Jag vill hitta de slumrande nervbanorna som gjorde mig hel. Delen som saknas. Nu återstår det att se om jag kan uthärda smärtan som följer helheten hack i häl. Nu återstår att se.

Jag vet inte varför men idag slog jag upp ögonen vid fem och kunde inte stänga dem igen. Det kändes som om jag sovit färdigt, trots att jag bara fått fem timmars sömn. Självklart har de inte ringt från jobbet heller vilket innebär att min tidiga morgon varit helt bortkastad. Fast jag gillar att se hur det ljusnar på morgonen så helt fel har det inte varit.

Nu börjar jag känna att man kanske skulle hitta på någonting idag. Jag tror att det blir etnografiska museét, de har en spännande utställning om dagens människohandel och jag har aldrig varit där. Visst är jag lite sugen på att vandra omkring i Bergianska trädgårdens växthus men jag orkar inte pallra mig ut dit. Djurgården känns mer görligt idag.

Stockholm har vaknat och det är tjockt med traffik på vägen nedanför mitt hus. Jag ska nog gå och äta något.

Have a nice day!

Det har varit krävande och min röst är inte vad den borde vara men visst klarade jag av det med bravur. Speciellt med tanke på att första lektionen gick ut på att "kasta basketbollar på fröken". Här kom verkligen mina blixtsnabba reflexer till användning.

Idag är det Torsdag och i sann alla hjärtansdagsanda ska jag arbeta som servitris på Lördagkväll, ännu ett bevis på min oförmåga att säga nej. Fast om jag nu ska vara helt ärlig så känns det rätt skönt att trubba av världens kärleksyra i form av papperslappar och röda rosor. Dessutom har jag lyckats fresta Marion att hjälpa till. -Pengarna räcker ju faktiskt till två utekvällar, som hon ångestladdat fick ur sig innan hon tackade ja.

Jag låter lite som en bitter kärring när jag pratar om alla hjärtans dag, vilket jag inte alls är, eller jo, lite kanske. Mer för att jag aldrig var ett ämne för killarnas uppmärksamhet när jag var liten, om vi då räknar bort alla trettioåriga män, än för att alla går runt och pussas på gatan. Jag var en av alla de där som varken fick lapp eller ros eller för den delen uppbjudningar till dans. Dessutom så är jag inte så värst förtjust i röda rosor, jag kan förstå att det låter lite skruvat att säga att de påminner mig om död. Men på något underligt vis gör de det.

Vita rosor däremot är bland det vackraste jag vet. Vita rosor och användbar glaskonst, jag tänkte att det var lika bra att skriva det om Romeo skulle få för sig att titta förbi. Man vet ju aldrig.

Imorgon ska jag ha mitt första uppdrag som lärarvikarie. Man känner sig nästan som en hemlig agent när de ringer en från ett hemligt nummer och frågar om man kan jobba. Och som alla hemliga agenter tänker jag inte vara mer detaljrik än så. Önska mig lycka till!

När jag var uppe hos tanten häromdagen granskade jag hennes videoställ så som jag gör hos alla stackare som släpper in mig i sin lägenhet. Efter en stunds rotande hittade jag den relativt nyutgivna Nuovo Mondo och tindrade tillräckligt med ögonen för att få ta med mig den hem. Hon prackade dessutom på mig Drottning Margot, en film som jag efter en stunds tittande kunde stämpla som våldsorgie med inslag av gladporr i renässanskläder.

Visst hade den sina moments, men det är ingen film jag kommer bära med mig. Den nya världen, som filmtiteln ljuder på svenska, dock tog mig med storm så fort kameran svepte in över Italiens grässlätter. Filmen var så vacker att jag satt som klistrad vid skärmen och inte ens vågade trycka på paus av rädsla att den magiska stämningen skulle skingras.

Fotot är magnifikt och historien om den italienska familjen Mancusos väg till Amerika, landet där det regnar pengar från träden och floderna är fyllda av mjölk, likaså. Den är snarare ett konstverk än en filmproduktion och jag tycker att alla borde ta en vän i örat och gå och hyra den. Den enda varningen som finns att ge är att man får en avsmak för amerikanare, men det är en ärlig skildring och en vacker sådan.

Klart slut.

Idag är egentligen en bra dag men min stekheta panna och alla papperstussar säger något annat. Igår kväll masade jag mig i alla fall upp till den lilla tanten jag hyr lägenheten av. Hon svepte in mig i en filt och bjöd mig på te medan hon "hujjade" sig över mitt bleka ansikte. Det var rätt trevligt faktiskt. Vi pratade om Tyskland, priset på ost och om hur det var förr.

Jag trivs rätt bra med äldre enstöriga damer, de har alltid så mycket att berätta. Dessutom så utstrålar de kraft när de tillåtit en att komma dem inpå skinnet. Igår fick jag höra historien om hur hon och hennes mamma flydde till Sverige under andra världskriget. Det var så spännande att jag glömde både feber och huvudvärk.

Ett par gånger har jag varvat Rose Garden och It never rains in California, det är liksom den kreativa förmåga jag besitter i nuläget. Jag vet i alla fall vart min tvättstuga ligger nu, man måste gå över en bro i källaren, det låter nästan lite magiskt. Som en portal till en annan värld. Synd att det bara står ett par maskiner bakom den rostiga dörren.

Nu ska jag återvända till feberdrömmarna. Ha det bra så länge!

Det finns en väldigt viktig faktor i livet som min hjärna konstant lyckas förtränga, och det är att solen alltid kommer fram efter ett oväder. Det kan dröja veckor eller minuter, men den tittar alltid fram till slut.

Idag ska jag kidnappa mammas bil och ge mig ut på vägarna. Helst skulle jag vilja köra tills bensinen tar slut, vilket skulle ta mig till.. typ Gävle? Men jag har lovat att vara vid Zinken ikväll så mina flyktplaner får nog vänta lite.

bland undrar jag över om jag lider av något, alltså något på riktigt. Det kanske är så att det är något fel med mitt känslocentrum i hjärnan. Fast när jag tänker på det viset slutar det alltid upp med slutsatsen att mitt enda problem är att jag inte är tillräckligt svensk. Jag har temperament som en italienare, känsloliv som en hundvalp, visioner som en amerikan och pushar mig lika hårt som japanerna.

Det är också en av mina svagheter.  Jag ser inte förbi min egen näsa när det kommer till mina prestationer. Det är ju i och för sig jävligt svenskt. Man får inte sticka ut och ens ego ska helst ligga som en våt fläck på golvet. Det lyckas jag rätt bra med ibland, att mörbulta mitt ego menar jag.

Nu får det vara slut med självreflektioner för den här gången. Jag har faktiskt en bil som står och väntar på mig i Enskede. Förlåt igen för det ni tvingades läsa igår, men ni vet ju hur jag är. Det är förövrigt en av världens sämsta bortförklaringar men jag orkar inte vara mer kreativ just nu, jag stapplar fortfarande runt på kryckor.

Jag har för första gången i mitt liv suttit rödögd på tvärbanan och skäms inte alls lika mycket som jag vet att jag borde. Nu menar jag inte att jag satt och hulkade utan det var mer en stilla gråt, döljd så gott det gick. Jag vet att det låter teatraliskt och överdrivet och jag kan inte ens skylla på alkohol.  Mitt enda försvar är att jag helt enkelt inte klarade av att hålla det inne. Sen var det ju också typiskt mig att sitta fast mellan två stationer när mitt hjärta helt plötsligt bestämde sig för att trilla i tusen bitar.

Ibland önskar jag att jag hade någon att luta mig mot. Någon som vore stark nog att hålla mig stående när mina knän viker sig. För nu sitter jag här och inser att jag inte har någonstans att ta vägen. Det finns ingen jag kan ringa och störa som inte skulle skruva lite på sig. Ingen som skulle kasta sig i första bästa taxi bara för att hålla om mig.

Den övergivenheten har jag valt själv eftersom att jag inte vet bättre. Jag älskar så oförsiktigt och dumdristigt.. Kräver alldeles för lite i gengäld. Det känns i natt. I natt är det väldigt påtagligt hur trasig jag är, hur mycket jag behöver någon att få vila hos när minnena blir för påträngande.

Skulle jag inte kunna få vara hård som titan ibland? Det är så jobbigt att vara en sån som lever fullt ut hela tiden. Jag vill inte behöva känna mig så sanslöst olycklig och liten och ensam...

Trafiken rusar förbi nedanför mitt fönster och jag är lycklig över att jag ska få sova ut till klockan sju imorgon. Jag känner mig lite tom i huvudet för tillfället. Det har nog att göra med vädret, dimman har väl flutit in i mina öron eller något i den stilen. Romeo dök inte upp nedanför min franska balkong igår kväll heller, surprise. Jag börjar på allvar överväga det där med sköldpaddan, eller kanske ett marsvinspar.

Jag hade ett marsvin när jag var liten, det är definitivt därför jag så starkt förespråkar de små lurviga djuren som piper så fort man öppnar kylskåpet. Didde hette han och vi älskade varann... tills min mamma fick för sig att han skulle få springa fritt uppe i Nordingrå. Första natten kom han in men nästa blev mitt lilla tvååriga marsvin blev ormbiten och jag hittade honom död under en rododendronbuske. Ett väldigt hårt slag för mitt femåriga psyke.

Vad deppigt det blev helt utan mening. Det jag ville säga var i alla fall att jag älskade Didde högt och nog aldrig riktigt har kunnat ersätta honom. Didde var ett sådant där underligt husdjur som var rumsrent, sov på min mage, glatt kom springande när jag kom hem från dagis och utan vidare motsägelse läts bäras omkring på i famnen.

Det finns sådana där saker som man aldrig kan ersätta. Som den blå klänningen med stjärnor på mamma köpte till mig i Grekland när jag var nio. eller resan till Cypern i årskurs fem med Mormor då jag på fullaste allvar en hel natt hjälpte nykläckta sköldpaddsungar till havet.

Jag ska ta och packa ihop nostalgitältet, vi hörs!

Min vän Fathima var här nyss och skapade mot min vilja ett spraydate konto. Fem minuter efter att hon lämnat mitt hem var det raderat. Visst vore det trevligt att träffa någon men dejting sajt? Det steget är jag inte riktigt redo att ta ännu. Nu lyssnar jag på U2 och funderar över om man inte skulle ta och lära sig att springa eller kanske uppta yogan igen. Kakorna och all varm choklad börjar märkas av på ett högst otrevligt sätt.

Idag var det faktiskt riktigt trevligt att sitta i kassan föresten. Trots menande blickar till kunderna och kommentarer som "luftburen Ebola" eller "Jag tycker själv att det är tanklöst att komma till jobbet när man har sars" så fort en hostattack kom smygande från mina lungor. Dessutom blev jag knackad i huvudet ett antal gånger och avbruten i min räkning. Marion tror att det är en kärleksförklaring, men så är hon ju den romantiska i gänget också (även om hon aldrig skulle erkänna det själv). Får jag säga min mening så tror jag snarare att jag bevittnade ett tecken på mental ohälsa än en serenad.

Varför ska jag behöva vara en freakmagnet för? Ack detta tragiska livsöde jag dragit på mig. Nu ska jag gå ut på balkongen och titta efter Romeo, vi hörs!

Jag återkommer ständigt till min förmåga att ta två steg fram och ett steg tillbaka. Det är dock ett bekymmer som upptar större delen av mitt liv så jag hoppas att ni har överseende med mitt ständiga gnällande. Ett av problemen med min varböld är att jag hela tiden ligger lite för långt fram i tiden. Jag kan inte njuta av att jag har pengar nu utan tänker snarare på att jag inte kommer vara strandsatt nästnästa månad. Fast var det inte någon som sa att man ska planera som om man skulle leva för alltid?

Här kommer funderingarna in. Vad händer om jag skulle dö om en vecka? Då känns ju ångesten så fasansfullt meningslös. Fast jag har ju ett rikt liv även om jag inte är så duktig på att ta vara på det i nuet.

Idag var en något bättre dag än igår. Eftersom att min inkompetens visade sig så tydligt igår så placerades jag helt enkelt i barnhagen, även kallad biljettkassan, idag.  Jobbet gick helt enkelt ut på att jag skulle ta hand om alla bråkstakar som glömt sina biljetter hemma. Det gick relativt smärtfritt och jag kände mig trygg bredvid informationshörnan. Visst fick jag skäll men idag kände jag mer för att slå dem på truten än att krypa ihop på golvet. Jag skulle kalla det ett steg i rätt riktning.

Kvällen avslutades med fika. Marion, Josefin och födelsedagsbarnet Kristin var med. Nu såhär i efterhand känner jag att jag kanske borde ha bjudit henne på fikan.. ibland är man så hjärndöd. Förlåt Kristin, men du vet väl att jag tycker så sanslöst mycket om dig?

Jag får ta och avsluta det här inlägget med en helt annan reflektion. Har ni märkt hur himlen lyser ikväll? Det är som att någon har tänt en enorm glödlampa under molnen. Jag vet inte om jag borde vara lycklig eller gråta en skvätt, men det är ju mitt eviga dilemma å andra sidan.

Natti natti.

Ibland blir jag så arg på mig själv. Min chef ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att jobba i kassan istället för i informationen och eftersom att jag lider av diagnos duktig så sa jag självklart ja. Så jävla korkat gjort.. Varför kan jag inte bara tänka över vad jag själv vill någon gång? Hur svårt kan det vara att hålla klaffen en sekund och verkligen tänka igenom om jag vill någonting? Det hade varit så enkelt att slingra sig ur det och få krypa ner i den bekväma tryggheten bakom informationsskylten med mina roliga arbetskamrater.

Istället har jag under ångestfyllda förhållanden mest längtat efter att få gå och dänga huvudet i väggen. Nu kryper paniken längs ryggraden eftersom att jag måste gå tillbaka imorgon. Jag har inte känt mig såhär sårbar efter en arbetsdag sedan.. ja ni kan nog lista ut svaret själva. Kunderna har ideligen påpekat alla mina brister under dagens gång. Jag är inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt trevlig och definitivt inte tillräckligt intelligent nog för jobbet, tydligen inte särskilt snygg heller enligt en irriterad kille. 

Som om inte det vore nog stod det en skadeglad värd vid min sida. Flinande kom med dryga kommentarer när det passade och som om han vore min överordnande tittade han medlidsamt på kunderna som om han ville säga "Vi vill ju sparka henne, men vi har liksom inte hjärta att göra det". Inte tar det slut där heller gott folk. Nej till råga på allt så saknades det över 700kr i kassan när jag skulle stämpla ut. Ni kan tänka er hur sugen jag var på att gå och dränka mig i toaletten just då.

Jag är rätt sugen på att gå och dränka mig i toaletten nu också men det värsta illamåendet har i alla fall lagt sig. Nu lyssnar jag på U2, sometimes you can't make it on your own. Den hjälper mot Knyttet effekten. Knyttet är en karaktär som jag verkligen kan relatera till. Det har nog att göra med att jag också kan känna mig sådär pytteliten och ensammast i världen. Vem ska trösta Knyttet?

Jag är härmed utbildad lärarvikarie och det är också så min titel ljuder. Julia, lärarvikarien.. Någonstans har jag anat att jag inte skulle kunna hålla mig borta från skolbänkens trygghet särskilt länge och vips så har jag härmed rättigheten att stå bakom katedern och försöka blidka både barn med myror i byxorna och hormonstinna tonåringar. Det känns som att första dagen kommer att bli tuff, men som jag brukar säga, - Har man klarat av att jobba på McDonald's klarar man av vad som helst.

Igår, när jag väckt Marion och jag lirkat mig fram till Kulturama förvandlades mina ben till gelé och jag fick sätta mig ner på en bänk innan jag lyckades få upp min modighetsmätare tillräckligt för att smyga mig upp till klassrummet där en liten rund tant med glasögon varmt hälsade mig välkommen. Vi växte till en salig blandning människor och när dörren stängdes överblickade jag småleendes rummet. Två äldre män, en vacker fransyska, några småbarnsmammor, en kille som tvunget skulle stå i maraton ställning varje gång han satte igång och sjunga och jag. Men det var roligt och vi sjöng jazz så jag är helnöjd.

Har jag glömt något nu? Jo just det, pantertanten i Danderyd vill att jag ska komma och servera igen. Eftersom att jag vet precis vad jag ger mig in på så känns det faktiskt lite motsträvigt den här gången, men det är ju pengar så vad gör man inte. Några timmar bland snorkiga tanter och gubbar får väl gå an. Dessutom brukar man ju alltid lyckas få med sig några snaskiga berättelser från öfre Stockholm.

De senaste dagarna har jag noggrant och systematiskt tagit mig igenom hyllorna på Number 1. Jag har länsat komedihyllan för att se alla de där filmerna som alla pratar om, för att sedan snyftandes och förfärad sakta med säkert rört mig närmare staplarna med dramafilmer.

Samtidigt har jag sneglat längtansfullt mot raden med nyheter. Så igår när mormor stuckit till mig en hundring trots vilda protester från min sida fann jag mig nästan springandes till filmbutiken för att plötsligt tvärnita och övermannas av total besvikelse. Inte ett enda ynka litet exemplar av Porco Rosso fanns kvar. I veckor har jag gått och längtat efter den enda film av Hayao Miyazaki jag inte sett och tydligen har alla andra människor i Stockholm känt likadant.

Sedan chocken Sagor från Övärlden som hans son regisserat har vördnaden inför Miyazaki skjutit i höjden från min sida. När han slutar göra film är det verkligen slut. Det finns få som kommer i närheten av den magi han bär med sig till sina filmer. Dessa starka kvinnor och mytomspunna väsen. Historier sammanvävda av outtalad kärlek, samlevnad med naturen och hopp. Magiska filmögonblick.

Efter en stunds stirrande ut i tomhet tvingade jag fram mitt fokus igen och vända huvudet till höger. Jag var fast besluten att inte komma hem tomhänt och det fanns ju faktiskt en film som fångat mitt intresse, inte allt för länge sedan.
Än så länge har jag inte tittat på I'm a cyborg, but that's ok men så fort jag gjort det lovar jag att ni får en uppdatering.

Imorse när jag slog jag upp ögonen till Veronica Maggios låt 17år vaknade jag verkligen. Rädslan som gnager i mig är känslan att jag håller på att bli lämnad kvar vid den dammiga vägkanten. Samtidigt är jag medveten om att jag självmant klivit av partybussen.

Jag vill upptäcka världen bortom dimman på bussen men är medveten om att beslutet jag fattar är ödesdigert. De på bussen kommer snart att ha glömt att dörrarna öppnades och de kommer fortsätta utan mig. Det är ju inte så att jag vill att folk ska stanna upp för min skull, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör lite ont att stå ensam kvar och se dem försvinna bakom närmaste vägkrön.

Jag har aldrig varit bra på att hålla i saker. Snarare har jag ofta låtit dem glida mig ur händerna utan något vidare motstånd. Levt efter regeln att om de hade velat stanna kvar hade de gjort det. Visst bär jag ett ansvar själv, jag valde ju att trycka på stoppknappen igår, att inte följa med ut.

Det är inte så jävla lätt att hela tiden stå på egna ben, att vara så stark och förnuftig, att vara övermogen. Men jag kan faktiskt bara göra så gott jag kan. Äsch, nu ska jag diska och sen iväg och träffa brorsan. Han har köpt sig ett nytt brädspel som han vill testa. Nörden i mig längtar faktiskt lite.

Och föresten måste de där på bussen faktiskt pausa någon gång, det gäller bara att vänta ut dem.