Som om jag aldrig funnits.

Mänskligheten har alltid sökt efter svar, långt innan vi kunde sätta ord på frågorna. Vi har ständigt letat efter något större än oss själva, längtat bortom den glödgande horisonten.

Ibland när frågorna blir för stora och när min existens försvinner in i ett virrvarr av atomer och galaxer är det bra att jag har de där vännerna att haka mig fast vid. De där människorna som inte ens behöver nypa en i armen för att bekräfta att man finns. Det räcker med en kram, ett par ord över internet eller ibland bara ett andetag i natten vid min sida för att jag ska landa i mig själv.

Alla förtjänar att ha sådana människor i sitt liv. Förut trodde jag inte att jag var värdig att umgås med folk som fick mig att må bra. Jag tvingade mig själv att ta hand om alla trots att jag nog var den som behövde bli räddad allra mest. Samtidigt byggde jag upp en sarkastisk och hård fasad. När den råbarkade feministen vuxit fram bevärdigade jag inte det manliga könet med en enda blick men önskade i all min ensamhet att någon bara kunde slå hål på glasbubblan jag bodde i.

Efter ett fruktansvärt filjmöljkshångel på debaser i lördags och en urladdning värd att skrivas in i historieböckerna är jag kanske inte fullfjädrad men jag är i alla fall mer av mig själv än jag någonsin varit. Jag utvecklas i takt med mänskligheten och den där strömmen jag brukade kämpa emot har äntligen fått mig att följa med.

Jag har fortfarande inte hittat det jag letar efter och kommer kanske aldrig att göra det heller men någonstans brinner en låga som jag trodde alla tårarna hade släckt. Livet är inte lätt som människa men det är i alla fall värt varenda sekund jag har av det. Jag vet inte om det här är farväl eller bara början, men mycket har hänt under ett års tid.

Jag är inte kär, men jag längtar i alla fall. Det är bättre än ingenting.


Vi står och faller med varandra.

 Jag vet att jag har läst det någonstans, det hela var väldigt överraskande om jag minns rätt. Om varelsen som skrev det var upplyst eller bara hög vet jag inte, men alstret blev i alla fall en svindlande vacker mening.

Jag blir alltid lika förbluffad när jag träffar på meningar där orden verkar dansa med varandra. Man får känslan av att de har hittat sin plats i världen och de inger trygghet. Ännu mer effektfullt är det med människor som kan stegen, kanske till och med föra fram orden i sin famn över marmorgolvet.

Förlåt att jag drar iväg, men idag har jag lite svårt att låta bli. jag vill också ta ut svängarna, inte bara sitta på en stol och observera som jag så alltför ofta gör.


Igår natt när jag efter att ha kommit intumlande genom ytterdörren, smällt upp balkongdörren och krupit ner bland alla kuddar och överkast på mattan, kom jag till insikt om hur lite jag vet om livet. Det var så skönt att vara arton, då visste jag allt. Nu har jag inte en aning om någonting förutom att jag så gärna vill glida ner från femte reserv till antagen.

Det är säkrare att satsa på karriären.


Ta fram konstnären i dig.


Oh Brother where art thou?

Mitt bland bokhyllorna längst in på pocketshop gick jag sönder. Det kom så plötsligt och oförberett att jag fick hugga tag i närmaste väggavel och kippa efter luft.

Min lillebror ska flytta ifrån mig. Jag vet att det kan verka knäppt eftersom att jag faktiskt flyttade hemifrån först men det är ju inte samma sak. Allting som livet slängt på oss har vi mött tillsammans och de där kvällarna när mörkret verkat för påtagligt hade vi alltid styrkan hos varandra. Ett tag var han det enda som drev mig vidare.

Han kommer bli vuxen och man någon annanstans utan att jag får vara med. Usch, jag är helt värdelös på det här med separationer. Det är bara så tungt att älska. De lämnar en ju alltid i slutändan på ett eller annat sätt, de där människorna man lagt sitt hjärta i händerna på.

Ikväll är mina murar nedbrutna, ikväll vill jag inte att han ska lämna mig och ta med sig all den trygghet han så länge inneburit. Fast det skulle jag aldrig kunna säga till honom. Han behöver det här och jag vet det, men likförbannat sitter jag här med hushållsrullen i högsta hugg ändå.

Jag kommer att vara stark när han slänger in den sista flyttlådan i pappas baklucka och vi kramas hejdå. Jag kommer le  och be honom ringa snart. Sen kommer nog leendet förvridas när pappas gula volvo inte hörs längre.

Vad som kommer att hända när jag går in i hans rum efteråt och ser de tomma hyllorna och märkena efter hans sängben på golvet vågar jag inte svara på, men det blir nog ingen vacker syn.


- Vi är sommaren.

Igårkväll dök jag från långholmen i det glittrande vattnet. Josse kidnappade ett näckrosblad och Jack befriade sig själv, sen får ni tolka det som ni vill. Det var i alla fall en härlig upplevelse även om folk från bron förbryllat tittade ner på oss där vi låg och guppade i dyningarna. Jag känner mig som en förnyad människa, och visst är det något speciellt med att bada inför hela stockholms beskådan.
God morgon!


Ace

Jag har försonats med mitt förflutna i högklackat. Det stack till i fingrarna ibland och jag höll på att slå ihjäl mig men när jag vandrade hemåt var jag inte bara längre utan starkare också.

Ace välkomnade mig med öppna armar och trots att jag har en känsla av att gårdagen var en kväll i sorgens tecken hade jag brutalt kul. Jag gled förbi kön till baren lite för osmidigt egentligen, dunkade flaggstången i ryggen, diskuterade framtidsplaner med två artonåringar och sjöng med till Thinkin' about you så att lungorna nästan kollapsade.

Nu måste jag åka och krama på mina småsyrror lite. Det är något fel på min ömhetsmätare, jag vet.

Kram!

Fredagsmyyyys.

Igår dumpade vi ölen och läppstiftet för parmesanlax, några droppar rödvin och, efter ett par minuters dividerande, två burkar Ben & Jerry. Vi hyrde film utan några större incidenter och fnittrade oss igenom korridorerna på Ica. Långt efter läggdags skildes jag och Marion åt utanför Kristins port. Fredagsmys är grymt underskattat!

Lite köksporr för alla er som inte vet hur man hanterar överdimensionerade gurkor invirade i plast.

Marion - Den är riktigt grov


Jag - Och stor..


Kristin - Och den är hård, har ni känt?


 Kristin - Men jag får inte upp den!

Jag vet att jag måste göra något åt den här dagen. Att sitta invirad i ett duntäcke med en kopp kaffe klockan 12.49 är inte riktigt likt mig. Speciellt inte när det finns så mycket som borde göras. Det värsta är bara att jag inte kan minnas vad det är jag behöver ta tag i, men så har jag alltid sympatiserat med Nevil Longbottom och Nalle Puh på så många olika nivåer.

Ciao!


Ett sommarminne.

Ibland måste man försöka se skönheten i de små sakerna i livet.


En riktig återställare.

Jag vill inte gnälla om hur bakis jag är så därför är det nog bäst att inte säga så mycket.

Debaser-slussen får helt klart godkänt med en liten stjärna i kanten. Det låg en doft av subtil romantik i luften som något tafatt försöktes viftas bort utan att riktigt lyckas, och tur är väl det!

Jag vandrade som vanligt hem med det spegelblanka havet och Saybia som enda sällskap. Ibland är stockholmsnatten så vacker att det nästan är löjligt, och med I surrender i öronen blev det en minnesbild att klamra sig fast vid.

Idag crashade jag hos Anni och uppkrupna i soffan med varsin återställare i handen satt vi och pratade sådär öppet och okonstlat om allting som man bara klarar av när man mår lite småilla.

Nu ska jag begrava mig i Edward Nortons förföriska uppenbarelse och börja skriva ner mitt telefonnummer på en lapp. Jag har en känsla av att jag kommer behöva ta det en siffra i taget. Hoppas ni mår bättre än jag gör!

Kram!


Sju veckor senare.

Jag har inte ens varit hemma i tre dagar och det börjar redan suga i krogtarmen. Får väl skylla på sju utekvällsbefriade veckor, med glimten i ögat förstås.

Ofta brukar min inställning till alkohol i kombination med hyperaktiva ljusinstallationer kunna sammanfattas med ordet "blä", men idag känns det annorlunda. Kanske är det för att jag ska inviga debaser-slussen iförd en regnbågsfärgad kjol och converse, sådär lagom söderbohemiskt. Har jag tur fångar Kristin mig med mobilkameran, har jag otur springer jag in i ett gammalt ragg och vrickar foten.

Det är i alla fall lyckosamt att mina närmaste vänner är införlivade i indiekulturen, annars skulle jag nog fortfarande gå på toxic och undra vad i helvete jag gjorde där.


Jag lovar att komma med en lägesrapport imorgon.

Puss puss!


Honey I'm home!

Det är något speciellt med att vrida om nyckeln och kliva in i alla välbekanta dofter som ens lägenhet är indränkt i. Lika ljuvligt som att få slänga sig på sängen och begrava huvudet bland alla mjuka kuddar och täcken. Jag har för första gången kommit hem till min lägenhet och det är först nu jag inser hur mycket vi har saknat varandra.

Persiennen blev så lycklig att den trillade ihop framför ögonen på mig. Det är tur att jag är en blivande hemmafixare,men eftersom att jag nu är en kort så måste jag ta mig till Ikea utan bil på något sätt.. spänningen är olidlig!

Det enda som är trist med att bo själv är att kylskåpet inte fyller på sig självt på samma sätt som det gör hemma hos föräldrarna, men jag lyckades i alla fall svänga ihop en kikärtswook på fastande mage. Tacka gudarna för konservburkar.

Tjingeling!

Prästkragar.

Det är så vackert när två människor finner varandra i den här krångliga världen, full av rostiga spikar och snåriga trottoarer. Värmen sprider ut sig likt en varm våg när de kommer gåendes med händerna sammanslingrande, helt omedvetna om den gråmulna kåpa över oss som ibland verkar så påtaglig.

De är invigda i en värld jag inte har tillträde till, men jag kan inte förmå mig att bli avundsjuk. Jag kan inte missgynna dem den där känslan. Lyckan av att ha någon att längta efter, någon som kan ligga och bara titta på en timmar efter att man somnat. Lyckan att kunna sitta på café utan att kunna ta ögonen ifrån varandra medan kaffet kallnar.

Det är först när jag vänt bort blicken, när vågen har ebbat ut som det gör lite ont i bröstet på mig.

Och så tänker jag på dig och hur nära jag faktiskt var den där vidunderliga kärleken.



Foto: Kristin Olofsson

Now I'm free fallin.

Ett tillfälle, hundra möjligheter och vad gör man? ingenting, som vanligt.

Det är sällan jag känner mig så iaktagen som jag gjort under det senaste dygnet. De där blickarna som bränner på ryggen och som varmt omfamnar en när man råkar mötas. Egentligen gillar jag inte att bli följd med blicken, det blir lite för mycket rödluvan och vargen över det hela.

Men nu när bilen sedan länge lämnat min lilla ö och allting gått tillbaka i sin vanliga takt saknar jag värmen till min egen irritation.

Världen är aldeles för liten föresten... Nu ska jag gå ner till hästhagen vid havet. Hästar är inte så komplicerade och de är så bra på att lyssna.

Kram

Himlen runt hörnet.

Det var ett vemodigt avsked men nu har hon i alla fall åkt tillbaka till Stockholm, Kristin. Storstans tumult och osäkerhet lockar inte alls men på Torsdag ska jag ändå vinka av mormor, med samma gamla rädsla av att det är sista gången jag ser henne.

Vi är som helan och halvan hon och jag. Vi har en mycket sundare relation än den jag någonsin haft till min egen mamma. Ibland när jag sitter och tittar på medan hon bakar bröd eller viker tvätt kan jag komma på mig själv med att undra hur jag ska kunna leva utan henne. Eldkvinnan, min förbild och klippa att klänga sig fast vid när det blåser som hårdast.

Visst känns det sjukt att tänka så när hon är så levande att det nästan ryker ur öronen på henne, men någon dag måste jag ju det. Hur ska jag annars kunna förbereda mig på det oundvikliga som kommer att slå ner så plötsligt som bara slutet kan.

Det går nog aldrig riktigt att föreställa sig, men bara jag gläntar på dörren svartnar det nästan för ögonen. Det är väl så när man har lätt för att älska. När det där med kärlek kommer lika naturligt som att andas.


Jag vet att jag skräms men jag lovar att jag bara bits i självförsvar.


Let's go bananas!

Något som roar mig mer än youtubeklipp i sig är kommentarerna folk lämnar efter sig. Ofta är de roliga utan att förmodligen ha en aning om det själva, men så är jag skrämmande nördig när det kommer till kritan också...

- How to open a banana like a monkey

Älskade systrar

Hoppas att de inte kommer att hata mig när de vuxit upp och inser att deras uttalanden finns sparade i cyberrymden.


Klara 10år


- Kom Julia, så ska jag lära dig att dansa vals!


- Nämen du ska ju ha en mörk främling med massor med pengar, det skrev Jossan.


- Jag älskar din mage, den är så mjuk och dallrig


- När jag var på hemmet...


Tintin 9år

-  Var det en telefonförsäljare? Fattar han inte att om vi kan svara så har vi ju en telefon?


- (Farfar har precis förklarat att han tjänar 100kr i timmen) Men då... då får du jobba långsamt Farfar.


Ellen 8år


- Hur ser Finska brevbärare ut?


- Mormor har hängrumpa och coola rynkor.


- Titta (håller fram en sten med fossil i), här är sånna här muslimer.


- Men om man gifter sig med en av tvillingarna, får man den andra på köpet då?


- Jag vill så gärna ha en delfin (efter lite betänketid) men då måste jag köpa ett hav först.


- Är det hjärnan som får en att andas? Fast löven också, det är därför det blir så svårt att andas på vintern, eftersom att det inte finns några löv.


Hur dum får man bli? 2.0

Halvägs till Löt insåg jag till min stora skräck att bilen luktade bensin. Jag körde in till vägkanten, kom för mig att öppna tanklocket, det enda problemet var att det inte fanns något tanklock. För min inre syn såg jag hur jag la locket på biltaket, tankade, smällde igen luckan och körde iväg.. med det jävla tanklocket kvar på taket.

Inte fanns det någonstans heller när jag körde tillbaka för att leta. Ibland blir jag så trött på mig själv. I och för sig gick jag över en mil i natt så det kanske inte är så konstigt att jag är tankspridd, men ändå.

Men någonstans så ger jag inte upp på samma sätt jag alltid gjort. Jag var uppriven igår men det är något som har förändrats. Lite som att jag har gått från save me till You can't help me now. Loppet är inte kört ännu!

Nu ska jag ut och klippa häck.. haha, ni får ha det toppen!

23:e reserv.

Jag pendlar mellan uppgivelse och självförakt. Det är mycket kallare ikväll än det har varit på länge, fast kylan kommer nog inifrån. Det känns ungefär som chocken efter att man kommit upp ur en isvak, förutom det faktum att det inte väntar någon varm bastu. Ännu ett bevis på att lilla Bullen inte är duglig.

Jag hatar att jag är lika lätt att sticka hål på som en uppblåst ballong. Att jag är så.. sårbar. Allting är ju så enkelt egentligen och det är så lätt att tänka om, men det värker lika oförtrutet i bröstet ändå.

Jag ville ju så gärna.. jag ville ju så gärna.


Josefina den fina.

I mer än fyra år nu har jag haft äran att försöka hinna med när Josse är ute och spatserar. Om det är hennes långa ben eller bara hägrande godis har jag inte kommit fram till ännu, men snabbt går hon i alla fall.

Jag är så glad att Josse damp ner i stolen brevid mig första lunchen på Kärrtorp. Hon sa knappt pip men det gjorde inte så mycket. För även om theark tröjan och eyelinern skrek "rebellisk tonåring" så behövde man inte skrapa särskilt länge på ytan innan en rolig och varm tjej uppenbarade sig. Sen att ett ögonkast från den andra räckte för att vi skulle ligga i en enda fnittrande hög på bänkarna gjorde ju inte saken bättre.

Sen dess har vi liksom hållit ihop, trots att jag kallade henne för Josefin lite för många gånger i början och vi båda två är skitdåliga på att prata i telefon. Jag vet att hon är rastlös och att det blixtrar till av skräck i ögonen på henne när man nämner diskmedel, men hon är värd sin vikt i guld min rödluva.

Tack så mycket för allt, och grattis på födelsedagen gull!

- Jag gjorde en liten pöl utanför syster..

   


Can I stay in your arms?

Jag har övergivit skåne och mellanlandat i Karlskrona där regnet dragit i mina byxor likt ett oroligt barn. Förhoppningsvis har det avtagit tills imorgon, jag saknar alla vältränade kroppar på stranden (det där lät mycket värre än vad det var menat).

Karlskrona är en rätt lustig stad, bortsett från att det är så puttinuttigt att man bara vill dränka sig. Tror att jag har nämnt det tidigare, men jag slutar aldrig att förundras hur man har lyckats klämma ihop så sinnesjukt många snygga människor på några få kvadratkilometer.

Stränderna är rena smörgåsbord när det kommer till grekiska gudar, eller lampfötter som Josse skulle ha benämnt dem. Marion skulle nog bara ha tappat tråden stup i ett. Jag är egentligen inte utseendefixerad överhuvudtaget. Folk som är genuint snygga hela tiden är bland det tråkigaste som finns... Ge mig ruffsigt hår, en svag doft av rakvatten, glittrande blick och trygghet i rösten så faller jag handlöst.

Men lite tur är det ändå att det inte är olagligt att titta. Och visst bor det en grottkvinna i oss alla, hur mycket vi än försöker förneka det.

Nämen titta, det börjar spricka upp..

Tidigare inlägg Nyare inlägg